Min farmor Doris Lindström är nu mera 92 år. Vid 17 års ålder och helt på egen hand flyttade hon från gruvorten Zinkgruvan till den något mer civiliserade östgötska orten Mjölby. Hon fick väldigt tidigt en anställning som ”administratör” och frånsett 2 barnledigheter har hon jobbat utan uppehåll tills dess hon gick i pension vid 65 års ålder.

Efter ett antal år av icke fungerande hemtjänst (undernärd mm) så ska farmor Doris in på hem.

Mina föräldrar, som assisterar i processen att hitta ett vårdboende/äldreboende, far runt (bokstavligen talat) i Linköpings kommun för att så att säga – sondera terrängen. Vid ett besök på ett av Linköping Kommuns boenden uttrycker en av mina föräldrar. – ”Detta rummet behöver fräschas upp lite grann, och sen får vi flytta hit lite möbler och tavlor mm. För Doris behöver ju ändå känna sig som hemma”. Äldreboende-medarbetaren som visar rummet uttrycker: – ”Varför då, det brukar ju räcka med att dom får med sig ett täcke”. 

Sug på den sista meningen lite…och ställ dig frågan: Är det så vi ska förhålla oss till välfungerande medborgare som i ett helt liv varit goda och producerande?

Min fru uttrycker, men så är ju dom flesta – välfungerande medborgare. Ja, och det gör ju det hela ännu värre.

Med järnvilja och goda kontakter lyckas mina föräldrar hitta ett bra boende till gamla farmor. Men dom flesta boenden håller inte den standarden, och långt ifrån alla har släktingar med järnvilja och goda kontakter.

Är det att begära för mycket av samhället att det offentliga ska ta hand om våra gamla. Borde inte gamla farmor bo hos mig eller mina föräldrar, vi som både har ekonomi och plats?

Det kanske är så att vi i familjen ska ta hand om våra gamla utan inblandning/stöd från det offentliga. Men om svaret på frågan är ja, då är kontraktet mellan mig och Skatteverket brutet, då vill jag förhandla fram ett nytt kontrakt, och det kontraktet innebär en rejäl reduktion när det gäller inbetalning av skatt.

Som det är nu är varken eller. Jag kan inte fritt välja kvalitativa tjänster men jag kan inte heller välja hur mycket jag ska betala. Som det är nu är det lagbrott att inte betala (skatt) men när leveransen av tjänst uteblir, finns det absolut inget jag kan göra.

Kvar blir endast en bitter smak av ett samhälle som borde kunna leverera en femrätters, men som tvångsmatar ner en varmkorv.