Svenska kommuner har dåligt med pengar.
I t.ex Bengstfors är en åldrande befolkning samt högt flyktingmottagande anledningen. Se gärna detta inslag:
https://www.svtplay.se/video/24235982/rapport/rapport-25-nov-19-30-4?start=auto

Detta är upplagt för politisk smash och extremhögern är inte sen att plocka enkla politiska poäng. Retoriken kommer självklart att vara: Se vi hade rätt. Och alla vet väl att det är böga…host, förlåt…invandrarnas fel.

Men allvarligt talat, är det någon som är förvånad? Om du är det så är det nu dags att vakna. Trodde du på allvar att Sveriges mottagande av flyktingar skulle vara gratis? Och skulle Bengtsfors ekonomi på något sätt vara invandrarnas fel. Skulle inte tro det.

Vi i Sverige har genom årtionden tagit ett stort humant ansvar och det är jag stolt över. Om jag tycker att det är värt det? Ja verkligen! Jag ser hellre en oklippt gräsmatta i Bengtsfors än döda barn på medelhavets stränder.

Men är jag nöjd och tillfreds över nuvarande situation? Nej, inte ett dugg!
Jag är inte alls intresserad av att mina barns skola ska få mindre resurser. Men löser gnället problemet? Nej, inte det heller!

Den ekonomiska ekvationen och tillika lösningen är enkel, och det är givetvis där vi måste börja jobba.

Ekonomi handlar om balans mellan inkomster och utgifter. I en kommuns ekonomi består inkomsterna av beskattning av arbete och utgifterna av kommunala tjänster (skolor, omsorg, socialbidrag mm).
Så ska Bengtsfors slippa skära ner inom den kommunala omsorgen måste skatteintäkterna öka.
En ökning av den kommunala verksamheten löser ju inte heller biffen eftersom kostnaderna ökar mer än skatteintäkterna.

Så vari ligger lösningen då? Jo, Bengtsfors måste effektivisera leveransen inom den kommunala sektorn samtidigt som man måste få människor i arbete i privat sektor.

Problemet är att detta går emot den Socialdemokratiska arbetarmodellen. Den tillåter inte att arbetsgivare ger lägre ersättning för enklare jobb. Facket tillåter inte lågavlönade resurser bredvid fullavlönade medarbetare. Motiveringen är att detta både är orättvist och skapar klyftor i samhället.
Jag är övertygad om att bidragsberoendet skapar mer och djupare klyftor. Jag är helt säker på att människor mår bättre av verklig sysselsättning än bidrag även om beloppet på kontot är detsamma. Människor som befinner sig i arbete på verkliga arbetsplatser ges dessutom möjligheten till avancemang.
Uppepå detta har vi spridningseffekten. Riktiga jobb skapar fler riktiga jobb precis som att bidragstagare skapar fler bidragstagare.

Det är dags att vara pragmatisk och det är dags att gilla läget.
Klyftor i samhällen är inte bra, men dom finns och det handlar nu mer om att begränsa klyftornas storlek än att naivt tro att dom går att ta bort.

Nyanlända flyktingar kommer knappast lösa biffen så ansvaret ligger på dig Svenne. Jobba hårdare, jobba politiskt, jobba strategiskt och välfärden kommer.

Stötta nyföretagande, stötta innovation och tillåt enklare jobb med lägre löner. Då kommer vi ha råd med den välfärd vi förtjänar.

Jaha, så var det dags igen, och olyckor som dom är, så kommer dom sällan ensamma.

Den första olyckan är förstås Adaktusson (https://omni.se/t/lars-adaktusson/0b85eb28-a4dc-467e-99e5-c84101e83e37) som enligt DN röstat ”hyfsat” ofräscht gällande abort-frågan under sin tid i EU-parlamentet. För oss vanliga medborgare som lever i ett sekulariserat samhälle är detta röstande givetvis fullständigt obegripligt. KD:s retorik är att detta är en nationell fråga som EU inte ska lägga sig och försöker därmed släta över hela fadäsen. Kvinna som hon är och god retoriker som hon är lyckas Busch Thor nästan med konststycket att manövrera KD ur krisen. Hur fräsch Busch Thor än är, visar detta på en ofräsch sida av KD som man lämpligen bör städa ut ordentligt, lämpligen med att låta skenheligheten Adaktusson hitta ett annat parti att smutsa ned. Återstår att se vad väljarna säger i morgon söndag (EU-val).

Den andra olyckan är Per Gessle och Gyllene Tider. Hur man än vrider och vänder på detta går det inte att motivera deras existens annat än i kronor och ören (för Gessle). Gyllene Tider när det begav sig hade ett kulturellt värde, en unik röst som betydde något. Nu är det bara uppsminkade gamla gubbar med nyfärgat hår som ska vrida ur dom sista kronorna ur trötta kroppar. Den tjocka svenska medelklass-plånboken har garanterat inga problem att betala 700 spänn för att se sminket rinna i ansiktet på Gessle vrålandes sommartider. Nä, tvi fan, boka valfri konsert på KB i Malmö, Pustervik i Götet eller på Fasching i Stockholm. Då får ni både en upplevelse värd pengarna och en kall öl i näven.

Den tredje olyckan är Ulf Lundell som ridandes på sina tranor lyckats flyga in på svenska musiklistor. Jag orkar faktiskt inte höra på ömmande knän, tjocka magar och svart kaffe. Visst, han (eller möjligen producenten) gör ett tappert försök med både blås och stråkar, men dom trötta gamla Ledin-gitarrerna ligger där i bakgrunden lika fräscha som Adaktussons fingrar och Gessles nyfångade hår.

Nä ni gubbar, gör något vettigt av er tid, ni som har både möjlighet och pengar.

Nu gnälls det vitt och brett vilka svikare (C) och (L) är. Men vid närmare eftertanke är det så att (M) snarare ägnat sig åt att gräva sin egen grop allt djupare.

Det har varit cirkus bland Moderaterna och den politiska kompassen har varit allt annat än tydlig. Från Reinfeldts ”Öppna dina hjärtan” till Kinberg Batras flört med med (SD) är det ett rejält avstånd. Kristersson försökte under höstens valkampanj hitta en medelväg, men precis som med alla medelvägar blev det bara otydligt.

Tove Lifvendahl skriver i Svenska Dagbladet (2019-01-13):

Från Centerpartiets och Liberalernas håll är det bristande tilltro till Moderaternas hållfasthet som idéparti i maktposition samt motståndskraft mot oanständig höger som till stor del ligger bakom att de har landat i slutsatsen att Löfven II är det bästa regeringsalternativet. Med handen på hjärtat: det går att förstå dem.

Och jag är beredd att hålla med. Genom att vara otydliga och tveksamma har Moderaterna själva grävt gropen. (C) och (L) hoppade bara ur innan den blev för djup.

(C) och (L) har varit extremt tydliga i sin hållning till (SD), men (M) har inte tagit sin del av ansvaret och t.ex. deklarerat sin egen ståndpunkt och inställning.

Medicinen heter tydlighet. Göran Persson:s inställning och tydlighet var helt lysande. Han deklarerade tydligt var han stod och vad som gällde. Han var också tydlig med inställningen till så kallade stödpartier. Och det är just det som är poängen, ska man som parti gå till sängs med stödpartier, är det ju oerhört viktigt att tala om för sina väljare hur detta ska gå till. Persson gjorde det, Kristersson gjorde det inte.

Om Kristersson och (M) har något förnuft kvar: Rikta den politiska kompassen åt ett tydligt håll och tala sedan klarspråk.
Ni sitter själva på medicinen, det är bara det att det är dags att kliva ur sandlådan (gropen om ni så vill) och inse att ni själva är problemet, ingen annan.

Med tanke på röstresultatet 2018 och nuvarande läge var detta det bästa som kunde hända. Här kommer mina motiveringar till varför jag tycker så:

Populister och galningar utan verklighetsförankring hålls borta från inflytande

Med denna konstellation hålls Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna borta från inflytande. Det är bra för Sverige. Båda dessa partier har både idéer och människosyn som inte passar i ett mordernt samhälle. Några exempel:

  • Vänsterpartiets ekonomiska politik är ett rent skämt och skulle vara rent farligt för det svenska samhället
  • Sverigedemokraternas syn på människor och främmande kulturer är avskyvärt och hör inte hemma det samhället vi idag har
  • Både Sverigedemokraternas och Vänsterpartiets syn på internationellt samarbete fungerar inte idag. Vi lever i en globaliserad värld och vi som ”pytteland i nord” måste samarbeta

Vi får en mycket mer liberal inriktning på politiken

Centerns kravlista tvingar Socialdemokraterna åt höger. Det är bra. Enligt mig är det inget fel på ett fritt samhälle som ändå tar hand om sina medborgare. Det kommer bli kompromisser och några av dom kommer att ha en betydligt rödare ton än vad jag tycker är optimalt. Men det är inte ett optimalt läge. Nu är det läge att hitta en stabil lösning, och gilla läget.

Jag hade gärna sett en alliansregering, men inte till priset av Sverigedemokraternas inflytande.